Bakgrund

Förstasidan / Bakgrund

Madame de Sévigné

Det privata eller familjära brevet kan räkna sina anor tillbaka till antiken, både ifråga om praktisk utövning och teoretiska kommentarer om hur brev borde utformas. Till skillnad från andra typer av brev av mer officiellt slag kännetecknas privatbrevet av vardaglig omedelbarhet och en tämligen enkel och direkt stil. Brevet skall genom skriften ge en bild av den skrivande och världen, förmedlat till adressaten på samma sätt som om de två var inbegripna i en verklig dialog, öga mot öga.

Medeltiden är inte en storhetstid för det privata brevet, men exempel finns dock, t.ex. de brev på latin av erotisk/religiös karaktär som utväxlades mellan Abélard och Héloïse och mellan Petrus de Dacia och Kristina av Stommeln. Under renässansen återinfördes det familjära brevet även i teorin av Erasmus. Humanisterna återvände till romare som Cicero ifråga om stilens klarhet och det individuella uttryckssättet.

I 1600-talets Frankrike fick privatbrevet ett uppsving, som skulle få återverkningar under nästa århundrade. Från och med denna tid blev franskan brevspråket framför andra. I början av 1600-talet skapades genom salongerna, ledda av aristokratiska kvinnor, en motvikt till det militära och mindre förfinade hovlivet. I salongerna samlades både män och kvinnor, och man ägnade sig både muntliga (den eleganta konversationen) och skriftliga genrer (romaner, brev, porträtt etc.).

Denna miljö skapade en brevskriverska, ryktbar redan under sin samtid: Madame de Sévigné (1626-96). Hennes brev, som publicerades efter hennes död och spreds över Europa, sågs som själva inkarnationen av det goda privatbrevet: en lätthet i stilen, spontan naturlighet och frånvaro av möda. Det var inte oviktigt att madame de Sévigné var kvinna; i själva verket utvecklas under denna tid en föreställning om att den kvinnliga naturen var särskilt lämpad för brevskrivning, ja till och med bättre än den manliga. Eftersom kvinnor inte fostrats i den klassiska retorikens regler kunde de uttrycka sig friare och spontant finna ”le mot propre” (La Bruyère). Denna föreställning dominerar också 1700-talets syn på det familjära brevet och återfinns bl.a. hos den inflytelserike författaren och brevteoretikern Christian Fürchtegott Gellert.