Vi har även utarbetat andra manualer för den stilistiska analysen, bl. a. för den hypotaktiska analysen. När brevet analyseras med avseende på över- resp. underordning är det inledande steget att dela in texten i makrosyntagmer. En makrosyntagm (ms) är enligt Lars Wollin (Svensk latinöversättning 1-2) textens största syntaktiskt sammanhängande enhet. Den är i regel uppbyggd av en grammatisk sats av självständig karaktär, dvs. en huvudsats, eventuellt med anslutande satser, eller satsvärdiga konstruktioner, i beroende ställning, dvs. normalt bisatser eller satsvärdiga fraser. En sats är i normalfallet en ordföljd som innehåller både subjekt och predikat. Predikat med tillhörande subjekt kallas också nexus. Satsvärdiga fraser är (enligt Erik Andersson, Grammatik från grunden, s. 99-102) subjekt med infinitiv, objekt med infinitiv, attributiv satsförkortning och fristående satsmotsvarighet (motsv. latinets ablativus absolutus).

En huvudsats, med eller utan tilhörande underordnade satser och fraser, utgör en mening (fattad som en syntaktisk, inte en grafisk, enhet). Flertalet MSS i en normal text är meningar. Flertalet meningar är fullständiga, dvs. grammatiskt fullt utbildade och färdiga meningar. En mening kan också vara ofullständig: det grammatiska satsschemat är avbrutet eller på annat sätt inte normalt utfyllt, som t.ex. i svarsfraser vid frågor: "Varför är du här?" "För att se dig arbeta." Det finns MSS som inte är meningsformade. Tilltalsfraser och interjektioner intar ofta en syntaktiskt självständig ställning, och är alltså MSS, men saknar likväl satsform. Dessa kallas tilltals- resp. interjektionsmakrosyntagmer:

 Jocke! (TMS)

Barn, barn! (två TMS)

Fy fan! (IMS)

De beståndsdelar som klassificeras med avseende på underordning är de som innehåller en tydlig nexusrelation. Således - uttryckt i sats-termer: huvudsatser, bisatser och satsvärdiga fraser.

En MS kan innehålla två eller flera samordnade huvudsatser. Samordningen gör att de hänger samman syntaktiskt och således inte utgör var sin MS. Samtidigt har huvudsatserna självständig karakatär, och de klassas därför inte som underordnade.

Observera, att en makrosyntagm mycket väl kan vara underordnad i förhållande till en annan makrosyntagm, om den är inskjuten i eller kommer efter den mening, till vilken den knyts. I dessa fall rör det sig ofta om interjektionsmakrosyntagmer, tilltalsmakrosyntagmer och direktcitat. (Allt detta enligt Wollin II, ss. 13, 14 och 110.) Spetsställda TMS och IMS, däremot, är inte underordnade (enl. Wollin II, ss. 14 och 110).