Den fördjupade undersökningen, vars resultat kommer att föreligga i en avhandling med den preliminära titlen "Kvinnors brevskrivning under svenskt 1700-tal" kommer dels att undersöka brevgenren i Sverige under 1700-talet, dels att genom några fallstudier tränga djupare in i några enskilda brevväxlingar. Avhandlingen kommer att koncentreras kring brev från Hedvig Ulrika De la Gardie (1761-1832), gift G. M. Armfelt; Julie Ekerman (1765-1801), gift Björckegren samt moder och döttrar Gjörwell: Brita Eleonora (1748-1822), född Müllern, Brite Louise (1768-1806), gift Almqvist och Gustafva Eleonora (1769-1840), gift Lindahl.

Nyckelorden för undersökningen kan sägas vara begreppen "genus" och "genre". Hur uttrycker de kvinnliga skribenterna sitt jag i breven och hur ser de på sig själva i förhållande till det rådande kvinnoidealet? Hur använder kvinnorna brevgenren och den brevnorm som föreligger i den? Dessa problemställningar korsas i frågan hur skribenterna relaterar sig själva och sina brev till föreställningen om det kvinnliga brevet. Ifråga om synen på brevet utgår undersökningen från en pragmatisk språk-och litteratursyn, som lägger vikten vid situationen i vid mening: skribenten, mottagaren, den yttre kontexten, genren osv. Särskilt betonas brevets relation till det muntliga samtalet.

Hovdamen Hedda Armfelt, gift med Gustaf den III:s gunstling Gustaf Mauritz Armfelt, är en representant för högaristokratin. Hennes brev till maken från 1788-93 (på Riksarkivet, Armfeltska samlingen, E 3135) är skrivna inifrån den den innersta kretsen i det gustavianska Stockholm. Breven, på omväxlande franska och svenska, präglas av en vardaglig, drastisk stil, som inte väjer för kraftuttryck, samtidigt som de ger uttryck för stark längtan efter den frånvarande maken. Denne, som befann sig i krig eller utomlands, bistås skvaller, nyheter, berättelser om barnen och makans liv, redogörelser för ekonomiska ting etc. Hedda Armfelt framstår som en företagsam kvinna med ett inte oansenligt inflytande.

En osäkrare social status känntecknar Julie Ekermans liv. Hon var dotter till Catharina Ahlgren, en av få litterärt verksamma kvinnor under denna tid, och lämnade tidigt hemmet efter föräldrarnas skilsmässa. Tillsammans med systern skådespelerskan Charlotte Ekerman, fick hon kurtisanens roll. I Julies fall hette älskaren och beskyddaren Carl Sparre, överståthållare i Stockholm. Det är till honom som breven, från 1784-91 är ställda (Riksarkivet, Börstorpsarkivet, E3052). De flesta av breven är dock tillkomna efter kärlekshistoriens slut, när Julie blivit bortgift med Nils Björckegren, borgmästare i Linköping. Breven till den forne älskaren känntecknas av en starkt hyperbolisk stil, där mottagaren upphöjs till en gudars like. Samtidigt finns inslag av skämtsamhet och ironi.

Brevskrivning var ett viktigt inslag i den borgerliga familjen Gjörwells liv. Carl Christoffer Gjörwell, bibliotikarien, publicisten och bokhandlaren, drev en ofantlig korrespondens med de flesta av tidens kulturpersonligheter. Men Gjörwell har också sparat breven från familjekretsen, de flesta av hans egen hand, men också från hustruns och döttrarnas (Kungliga biblioteket, EpG 12:1-7). Breven inom familjekretsen härrör från 1790-talet och fram till Gjörwells död 1811. I breven skrivna av kvinnorna i familjen Gjörwell kan en ny brevstil och en ny syn på tillvaron urskiljas. Här får den borgerligt sentimentala stilen ett genombrott tillsammans med en ny moralisk hållning.